Thyroideacancer, sköldkörtelcancer, är en neoplasi eller tumör i sköldkörteln. Det utgör 1 % av alla cancerfall hos människor. Det kan delas in utifrån vilken celltyp cancern utgår från. Det finns papillär, follikulär, anaplastisk och medullär cancer. Papillär cancer är den vanligaste cancern i thyroidea. Den kan finnas på flera ställen (multifokal) i sköldkörteln och även spridas till lymfknutor. Man försöker avlägsna all thyroideavävnad. Först genomförs kirurgi och sedan kompletteras den av behandling med radioaktivt jod. Prognosen är bra om behandlingen utförs korrekt.
Wikipedia
--------------------------------------------------------------------------------------
Tyreoideacancer - internetmedicin.se
BAKGRUND
|
Finnålscytologi utgör grunden för all diagnostik av noduli i tyreoidea. Benigna förändringar i tyreoidea är mycket vanliga. 5-10% av befolkningen har en palpabel knöl i tyreoidea och ännu fler, 50% av befolkningen, har tyreoideaförändringar som kan upptäckas vid ultraljudsundersökning. Förutom för solitära knölar i tyreoidea hos barn, är endast en mycket liten andel av alla förändringar som upptäcks i tyreoidea maligna.
Incidensen av tyreoideacancer i Sverige är 4-5/100 000, vilket motsvarar drygt 300 nya fall per år. Tyreoideacancer förekommer i alla åldrar och två tredjedelar av de drabbade är kvinnor. Papillär tyreoideacancer är den vanligaste typen och utgör närmare 80% av all tyreoideacancer. Trots att det ofta förekommer lymfkörtelmetastaser på halsen vid diagnos är prognosen vanligen god. Anaplastisk tyreoideacancer är däremot en mycket aggressiv tumör, dock ovanlig.
Tyreoideacancer upptäcks ibland i samband med utredning av andra åkommor eller som ett bifynd i PAD efter strumaoperation.
|
Orsaker
|
| Strålexposition och genetiska faktorer kan orsaka tyreoideacancer. Hos flertalet drabbade är etiologin dock inte känd. |
KLASSIFICERING AV TYREOIDEACANCER
|
Maligna tumörer sprungna från follikelepitel:
|
- Papillär cancer
Vanligast. Utgör cirka 80 % av tyreoideacancer i Sverige. Finnålscytologi ger diagnos med typiska cellförändringar (papillära formationer, klara kärnor, kärnfåror, kärnträngsel, psammomkroppar). Sprids lymfogent, lymfkörtelmetastasering på halsen är vanligt. Ofta multifokal. Mycket god prognos. Ibland ockult tumör som inte diagnostiserats före operation. Om tumören är mindre än 10 mm definieras den enligt WHO:s klassificering som mikrocarcinom.
- Follikulär cancer
Utgör cirka 10% av tyreoideacancer i Sverige, vanligare i jodbristområden. Har sitt ursprung i follikulärt epitel, har inga kärnförändringar som papillär cancer. Sprids hematogent, sällan lymfkörtelmetastasering, sällan multifokal. God prognos. Kan indelas i minimalinvasiva (växer genom hela kapselns tjocklek och/eller med inväxt i kärl men bara på en plats) eller extensivt invasiva. Diagnosen kan endast ställas på PAD på operationspreparat då finnålspunktion endast ger besked om follikulär resistens/neoplasi, ett samlingsnamn för follikulär cancer och follikulärt adenom. 1/9 är cancer och resten adenom.
- Onkocytär cancer (Hürthlecellscancer)
Aggressivare variant av follikulär cancer. Innehåller Hürthleceller (onkocytära celler) som har ett typiskt utseende p g a rikligt mitokondrieinnehåll. Förekommer även i autoimmun tyreoidit och i vissa benigna strumor vilket kan medföra diagnostiska problem.
- Anaplastisk cancer (Odifferentierad)
Utgör cirka 5% av tyreoideacancer i Sverige. I motsats till övriga tyreoideacancerformer nästan lika vanlig hos män som hos kvinnor och ovanlig före 60 års ålder. Mycket aggressiv, sprids lokalt, lymfogent och hematogent. Snabbt tillväxande, ofta har patienten haft struma sedan tidigare. Diagnosen ställs med finnålscytologi. Akutfall! Finnålscytologi ger diagnos (jätteceller, rikligt med mitoser, uttrycker keratin).
- Lågt differentierad cancer
Intermediära varianter med sämre prognos (insulära, diffust skleroserande papillära m fl).
behandling efter kirurgi
|
Radiojod (I131)
Till patienter med papillär eller follikulär tyreoideacancer och risk för persisterande sjukdom eller hög recidivrisk. Indikationer för radiojod behandling är ablation av kvarvarande benign tyreoideavävnad för att underlätta uppföljningen, adjuvans och behandling. Indikationerna för radiojodbehandling skiljer sig mellan olika centra men ett nationellt vårdprogram är under utarbetning.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Vad är cancer, och vilka är de typer av sköldkörtelcancer?
Cancer är en grupp av många sjukdomar. All cancer börjar i cellerna, kroppens grundläggande enhet av liv. Celler bildar vävnader, och vävnader utgör organ i kroppen.
Normalt, cellerna växa och dela sig för att bilda nya celler som kroppen behöver dem. När celler åldras och dö, nya celler ta deras plats.
Ibland metodiskt går fel. Nya celler bildas när kroppen inte behöver dem, och gamla celler dör inte när de borde. Dessa extra celler kan bilda en massa vävnad kallas en tillväxt eller tumör. Utväxter på sköldkörteln brukar kallas noduler.
Sköldkörtelknutor kan vara godartade eller elakartade:
* Godartade knölar är inte cancer. Celler från godartade knutor inte sprids till andra delar av kroppen. De är vanligtvis inte ett hot mot liv. De flesta Sköldkörtelknutor (mer än 90 procent) är godartade.
* Maligna knölar är cancer. De är i allmänhet mer allvarliga och kan ibland vara livshotande. Cancerceller kan invadera och skada närliggande vävnader och organ. Även, cancerceller kan bryta sig loss från en elakartad knöl och in i blodomloppet eller lymfsystemet. Det är hur cancer sprider sig från den ursprungliga cancer (primärtumör) att bilda nya tumörer i andra organ. Spridningen av cancer kallas metastaser.
Följande är de vanligaste typerna av sköldkörtelcancer:
* Papillär och follikulär sköldkörtelcancer står för 80 till 90 procent av alla sköldkörtelcancer. Båda typerna börjar i follikulära celler i sköldkörteln. De flesta papillär och follikulär sköldkörtelcancer tenderar att växa långsamt. Om de upptäcks tidigt, flesta kan behandlas framgångsrikt.
* Medullär sköldkörtelcancer står för 5 till 10 procent av sköldkörtelcancer fall. Den uppstår i C celler, inte follikulära celler. Medullär sköldkörtelcancer är lättare att kontrollera om det konstateras och behandlas innan det sprider sig till andra delar av kroppen.
* Anaplastisk sköldkörtelcancer är den minst vanliga typen av sköldkörtelcancer (bara 1 till 2 procent av fallen). Det uppstår i follikulära celler. Cancercellerna är mycket ovanliga och svåra att känna igen. Denna typ av cancer är oftast mycket svårt att kontrollera eftersom cancercellerna tenderar att växa och sprida sig mycket snabbt.
Om sköldkörtelcancer sprider sig (metastasizes) utanför sköldkörteln, cancerceller finns ofta i närliggande lymfkörtlar, nerver, eller blodkärlen. Om cancern har nått dessa lymfkörtlar, cancerceller kan också ha spridit sig till andra lymfkörtlar eller andra organ, t.ex. lungorna eller ben.
När cancer sprider sig från sin ursprungliga plats till en annan del av kroppen, den nya tumören har samma typ av onormala celler och samma namn som den primära tumören. Exempel, om sköldkörtelcancer sprider sig till lungorna, cancerceller i lungorna är sköldkörtelcancer celler. Sjukdomen är metastaserad sköldkörtelcancer, inte lungcancer. Det behandlas som sköldkörtelcancer, inte som lungcancer. Läkare kallar ibland den nya tumören “avlägsen” eller metastaserad sjukdom.
--------------------------------------------------------------------------------------------
INTERN STRÅLBEHANDLING
Genom att follikulära och flertalet papillära thyreoideacancrar (undantaget den kvantitativt lillagrupp tumörer bestående enbart av papillära förband) ackumulerar radioaktivt jod (möjligheten att använda sig av en selektiv intracellulär strålbehandling med kort räckvidd.Större delen av strålningen frånoch därmed en minimal påverkan på angränsande organ.Flera studier har bestyrkt den interna strålbehandlingens effektivitet i form av förlängd överlevnad,botande av lokal- och fjärrmetastaser och/eller god smärtpallierande effekt (Schlumberger1986, 1987, Vassiliopulow Sellin 1993). En multivariat regressionsanalys (Samaan 1985) visaratt givenPatienten upplever vanligen inga obehag av behandlingen.
Vid högre aktiviteter tillsammans medstörre kvarvarande thyreoidearester kan dock en lättare svullnad i det akuta skedet uppkomma itrachealslemhinnan. Denna biverkan kan förebyggas genom behandling med cortison och/eller antiflogistika under de första dagarna efter131I), föreligger131I utgöres av b-strålning, som har en medelräckvidd av 4 mm131I-behandling var väsentligt för den sjukdomsfria överlevnaden.131I-administrationen. 131senare år har man diskuterat risken för försämrat upptag av terapeutisk dosadministrering avkontroversiellt (Coakley, 1998; Leger 1998; Britton 1998). För att minska risken för eventuellstunning samt det faktum att nästan alla patienter har ett kvarvarande upptag efter totalthyroidectomi (Leger, 1998 + egna erfarenheter), utföres förstautan föregående diagnostisk
I-behandlingen ges per os 4 veckor efter operation och kan upprepas var tredje månad. Under131I p g a föregående131I i diagnostiskt syfte. Fenomenet kallas för .stunning. men är fortfarande131I-behandlingen i ablationssyfte131I-undersökning. 131möjligheterna att upptäcka jodupptagande metastaser är optimala. Inför en ev andra terapi göresalltid en diagnostiskkvarvarande jodupptagande rester eller jodupptagande metastaser föreligger.
Inför
1. Den postoperativamassa thyreoideavävnad. Vid stor kvarlämnad massa sjunker den absorberade dosen pergiven aktivitet (d v s Gy/MBq) och därmed behandlingens effektivitet. Enligt retrospektivadosberäkningar utförda av Maxon et al (1983; 1992) behövs en absorberad min dos av 300 Gy i thyreoidearesten för utsläckning.
Detta innebär att vid en större kvarlämnad thyreoideamassa måste en större aktivitet(=mängd) radioaktivt jod ges vid ett eller flera tillfällen. För att undvika detta bör alla patienter som ska genomgåOm det postoperativa scintigrammet avslöjar att det föreligger en nästan hel kvarvarandethyreoidealob måste reoperation således övervägas.
2. Föreövergår till trijodthyroninbehandling (1x3.4) till 14 dagar före undersökningens utförande.I samband medLevaxin bör alltsåav rekombinant TSH kan bli aktuell framöver hos patienter som ej tåler långvarig utsättningav Levaxin).
3. Röntgenundersökningar med jodkontrast (t ex cholecystografi, urografi) bör undvikas infördenna behandling, då jodkontrasten blockerar/försämrar upptaget avthyreoideavävnad och metastaser.
4. Behandlingen kräver ur strålskyddssynpunkt att patienten är inneliggande och isoleradunder ett par dygn på onkologisk klinik.
5. Föregående extern strålbehandling bör undvikas då denna förkortar den biologiskahalveringstiden förden absorberade dosen från
I-helkroppsgammakameraundersökning utföres däremot cirka en vecka efter terapi, varvid131I-helkroppsgammakameraundersökning för att undersöka huruvida131I-behandling bör nedanstående fem punkter beaktas:131I-behandlingens effektivitet är omvänt korrelerad till kvarvarande131I-behandling ha minimala kvarvarande thyreoidearester.131I-gammakameraundersökningen utsättes Levaxin i 4 veckor, varvid patienten131I-gammakameraundersökningen kontrolleras TSH och thyreoglobulin.ej insättas postoperativt om 131I-behandling är indicerad. (Användning131I i kvarvarande131I i kvarvarande thyreoideavävnad och därmed också reducerar131I.
Indikationer för
131I-terapi vid differentierad thyreoideacancer
A. Postoperativt
1. För att utplåna kvarvarande jodupptagande rester av thyreoideavävnad hos .högriskpatienter. (se programöversikt), varvid dels känsligheten och tillförlitligheten medthyroglobulinanalyser ökar att tidigt upptäcka kliniska recidiv och fjärrmetastaser,dels ökar möjligheterna vid ev efterföljandelokalisera metastaserna.
2. För att utplåna ev hematogena/lymfogena mikrometastaser (t ex vid stigande eller kraftigtförhöjt thyroglobulin utan kliniskt påvisbar sjukdom).Aktivitet per behandlingstillfälle minst 3700 MBq.Antalet behandlingar bör dock maximeras till fyra på indikationen postoperativ ablation.
B. Behandling av manifesta jodupptagande metastaser. Aktivitet per behandlingstillfälle
5 500 . 7 400 MBq.Punkterna A.2. liksom B. förutsätter att kvarvarande thyreoideavävnad redan är utplånad. (Dettagäller också diagnostiken av jodupptagande fjärrmetastaser).Vid behandling av manifesta jodupptagande metastaser ges behandling så länge patienten harobjektiv och/eller subjektiv nytta av behandlingen. Någon maximal kommulativ aktivitet (MBq)föreligger ej (Schlumberger 1986). Vid ev leukopeni (<2x10(<90x10ibland kureras medde fall där detta är möjligt, eftersom ett klart dos-effekt samband föreligger (Maxon 1992;O´Connell 1993). Patienter med enbart lungmetastaser kan ibland kureras, f.f.a. vid liten tumörbörda (Schlumberger 1988) eller hos unga individer (Schlumberger 1987; Vassiliopulou-Sellin R1993).
Remissioner i skelettmetastaser är däremot ovanliga beroende på att den absorberade dosen tillskelettmetastaser ofta är betydligt lägre (<20 Gy), vilket dock är tillräckligt för att ge en godsmärtstillande palliation i synnerhet i kombination med efterföljande extern strålbehandling. Manbör därför vara generös med att geskelettmetastaser gått i komplett remission om tillräckligt höga absorberade doser har kunnatuppnås (O´Conell 1993).Genom tidigupptäckt av fjärrmetastaser med hjälp av kombinationen thyroglobulin och modernagammakameror med hög upplösning har man nu radiobiologiskt större chans till godlångtidspalliation och eventuellt kuration.
131I-gammakameraundersökning att9/1) och/eller trombocytopeni9/1) bör behandlingen uppskjutas. Patienter med jodupptagande lungmetastaser kan131I-behandling. Beräkning av absorberad dos (Gy) i metastaser är önskvärt i131I-behandling även i dessa fall. I enstaka fall har också
-------------------------------------------------------------------------------------
Radioaktivt jod: Behandling med radioaktivt jod (I-131) går ut på att man genom att tillföra en radioaktiv jodisotop orsakar en minskad hormonproduktion i sköldkörteln. Det finns en liten risk att senare i livet utveckla cancer i sköldkörteln om man i unga år utsätts för radioaktiva isotoper och denna behandling används därför inte rutinmässigt till unga individer. Den i praktiken använda nedre gränsen ligger kring cirka 35 år. Detta är således förstahandsbehandling för medelålders personer och äldre med Graves sjukdom respektive toxisk knölstruma. Det är inte ovanligt att behandlingen orsakar för låg produktion av sköldkörtelhormon (hypothyreosutveckling). Därför måste hormonvärdena (TSH och fritt-T4) kontrolleras under många år.
