Motgångar gör mig stark

De har inte gjort mig stark. Snarare helt åt helvete tvärtom även om ja har svårt att erkänna det. Visst tyckte jag mig se efter månader av självanalyserande, att jag blivit mer ödmjuk, lärt mig att prioritera o lägga småsaker jag annars skulle reagera på helt åt sidan. Jag skulle erövra världen jag menar jag fick cancer o det var ju en baggis!

Eller var det så?

Introvert är ett ord som kännetecknat mig hela livet. Ja trodde jag hade erövrat denna del av mig sj när jag helt plötsligt kunde skämta om min cancer o att det aldrig varit några problem. Så kom första bryter i somras, jag var helt förstörd o förstod ingenting. Mina nära blev så chockade o ledsna vid det tillfället att jag nu i efterhand kan se hur jag återgått till mitt krasst sagt självdestruktiva beteende. Jag blev sjukt deppig o har varit så under lång tid. Bara jag kan förändra, de vet jag o de ska jag banne mig. Nån gång snart iaf. Chocken o sorgen kanske kom lite extremsent i mitt fall men så är det kanske.

Om två dar börjar jag fyra dagars utredning om cancern e kvar i Linköping O i ärlighetens namn vet jag inte om ja bryr mig vad utfallet blir. Det är liksom inte bra iaf hur ja än vrider i vänder på det..

Till er som läser o som jag gjort besvikna. Förlåt.