nja.. skulle inte tro det,, har sån lust o vräka ur mig allt skitsnack jag vill gapa om, men återigen.. vem hjälper det? inte mig iaf, o definitivt inte någon annan heller.. eller jo, det kanslke slutligen skulle leda till en allt mer fördjupad självinsikt, men nja... jag vet ärligt inte hur djupa mina nära e.. inte jag heller.. kan nog enkelt konstatera att jag inte vet mycket alls just nu.. fysiskt, varöfr jag mår som jag gör och om det kommer bli bätttre, psykiskt.. är det jag som gått och blivit klen eller tvivlar jag bara på mina egna förutfattade meningar om mig sj... eller mentalt för den delen.. kanske börjar jag gått upp i allt det jävliga för mycket och blivit en del av det... andra ser mig kasnke som galen... försöker ha självdistans men det är svårt när man knappt är ärlig mot sig sj. börjar berätta för dem som frågar att jag är konstans trött iaf och att det är jobbigt...
en bit på väg antar jag.. men lycklig.. nja, jag får återkomma
