Motgångar gör mig stark

det är ju ett så jävla laddat ord o alla tar det på så olika sätt
jag har ju psykologiboken i huvet om alla stadier man går igenom..
men så här me facit i hand, så fungerar det nog inte riktigt så
johanna (får en hand ovanpå min) det är cancer
det är en väldigt orealistisk mening att ta in.. tror jag blev rädd.. brast i tårar
sen slog det rationella tänkandet in.. men vad betyder det? vad kommer att hända? e det farligt?
min första fråga.. HUR ska jag känna?
det första svaret.. det finns inga rätt o fel.. det här är ett tungt besked för alla patienter
min reaktion på det.. jaha.. då vet jag det.. (tomhet)

jag har i helgen sett många i min närhet gråta.. för min skull.. vilket är en helt sjuk situation
jag har tittat på dem med lidelsefulla ögon, för det gör ont att se andra ledsna.. jag blir ledsen för deras skull
till försvar har jag nog kört med att det inte är farligt, att om det skulle hända nån så skulle det hända mig för jag är stark..
att det inte är nått att oroa sig för eftersom det går att ta bort

men nånstans i bakhuvudet är jag kanske lite orolig ändå.. för jag hör små tysta väsande röster som undrar om det egentligen kommer vara så lätt, gå så bra, o vara en så liten sak

det slog mig till o med att jag blev nervös om jag i mitt förut väldigt nedbrutna destruktiva tillstånd jag g¨tt omkring med, önskat mig en riktig sjukdom, något man kan ta på.. bara för att det inte synts på mig och för att alla andra levt på som vanligt.. jag har egentligen inte haft något att klaga över.. förutom den inre känslan att nått är FEL, att jag itne alls mått bra, psykiskt alltså, det fysiska med ledvärk, svettningar och frossa, håravfall och taskig hud kunde ju skyllas på nått så litet som hormonnivåer.. a jag vet inte.. känns som om jag måste skylle mig själv..

jag fattar nu att man inte ska skjuta fram saker.. gör det du vill NU, träffa dem du vill träffa NU och ring de där samtalen o säg att du saknar dina nära NU.. jag har alltid skjutit fram saker men det slutar NU!!! det är synd bara att vissa i ens närhet hör av sig o visar omtanke just för att man berättar om cancern.. måste det verkligen behövas så jävla mycket!? jag är lite ledsen över det men samtidigt vill jag inte att någon ska ha dåligt samvete.. för det är så här.. man upskattar varandra olika mycket i olika stadier i livet.. o relationer kommer ju faktiskt och går.. jag vill inte hålla på lösa relationer bara för att jag nu är sjuk.. men jag tänker framförallt inte låta några gå förlorande som ett svar på detta!

att få ett jobbigt besked.. ett cancerbesked är jävligt laddat. och jag tänker på er alla därute som kämpar på mot denna jävla sjukdom!