Motgångar gör mig stark

ja sådär då.. då var man äntligen igång med behandlingen. blev skjutsad av kära mor imorse, proverna inför besöket togs igår och kl halv nio imorse befann jag mig på isotopenheten på onkologen för att träffa min läkare. enligt henne var allt under kontroll, det enda som behövde höjas var levaxindosen som jag tidigare skrivit att min kirurg ordinerat. min läkare på onkologen skrattade till och kommenterade dettaq med att säga: ja du hade väl fått din dos i det minsta laget, menar jag skulle satt högre redan från början, du är ju en stor tjej, elelr alltså en stor kvinna.. jag menar inte att du är stor men.. haha jag börja asgarva, jag fatta grejen liksom, jag är en 180cm kvinna på 70 kilo.

hur som haver.. en dag som denna följer sedan:

lite väntetid.. varpå jag hade turen att kackla ett tag med en av dem som var specialiserade på just radioaktivitet på avd (inte alla kan detta så bra med hur man skyddar sig osv) göra ett graviditetstest.. det var negativt skönt.. annars hade jag haft vrålångest över att inte få behålla barnet.. sedan oppnar de skyddshöljet o lyfter upp ett rör däri, i botten ser man ampullen med radiojodet jag ska få svälja. jag får en schysst haklapp i blå tandläkarfärg (ifall jag dreglar strålning på mina kläder haha) o sen skål, hut, så sväljer man den lille o klunkar på lite vatten. lätt som en plätt. därefter mäter de radioaktiviteten på 1,2 och 3 meters avstånd.  

jag fick dra me min packning upp några våningar, gött trödde jag skulle vara instängd i en källare ;) och blev tillvisad mitt rum som är utrustat med en ja, sluss som de säger. jag kallar det inner och ytterdör.













hatar sjukhussängar men man ska fan inte klaga ändå. och "slussen" som sköterskorna häruppe inte vågar lämna ser ut såhär


jepp.. so far so good.... och jag tror inte det kommer att bli nån biggie detta... möjligvis att jag blir mörkrädd och ser spöken här inatt eller att jag får en litet ångest-över-att-jag-är-instängd-attack..