Mer info.. sköldkörtelcancer
Kategori: Sköldkörtelcancer
Från Finlands sköldkörtelförbund
Diagnostik:
Ultraljudundersökning
Ultraljudundersökningen ger en uppfattning om knölens struktur; om det är fråga om en vätskeblåsa (cysta) eller en fast knöl.
Med ultraljudundersökning kan man inte skilja en godartad svulst från en elakartad.
Ultraljudundersökningen kan ge en liten fingervisning om knölens struktur verkar godartad eller elakartad, men den slutliga diagnosen förutsätter ett cellprov från sköldkörteln.
Finnålsprov
Bedömningen av finnålsprovet förutsätter, att det undersökes av en erfaren patolog.
Provtagningen är ett närapå smärtfritt stick.
För att exaktare bedöma provtagningsstället, är en ultraljudundersökning ofta till nytta.
Finnålsbiopsin är en i allmänhet tillförlitlig undersökning vid de papillära och medullära kancerformerna i sköldkörteln.
Vid de follikulära formerna av sköldkörtelkancer kommer man ofta inte till rätta med enbart finnålsprov för att skilja mellan godartad och elakartad tumör. Man tar därför utöver finnålsbiopsin en större provbit av sköldkörteln, och ofta avlägsnar man på en gång den sköldkörtellob, där knölen befinner sig.
Operation
Om finnålsprovet utvisar cellklass LIII -LV och därmed tyder på risk för kancer, avlägsnar man knölen.
Om knölens struktur i finnålsprovet är follikulär, och det därför är svårt att skilja mellan godartad och elakartad svulst, överväger man att avlägsna hela knölen genom operation.
Vid operationer av godartade strumaknölar hittar man ibland i närheten av strumaknölen i sköldkörtelvävnaden som tillfälligt fynd en mikroskopisk (< 5-8 mm) papillär kancer, som har god prognos.
Laboratorieprov är vanligtvis inte till någon hjälp vid diagnostik av sköldkörtelkancer.
Papillär
Papillär kancer är i Finland den vanligaste formen av kancer i sköldkörteln. Den är allmännast hos unga människor, särskilt hos kvinnor.
Det var denna form av sköldkörtelkancer, som ökade mest hos barnen i områdena runt Tjernobyl efter kärnkraftverkskatastrofen.
Papillär sköldkörtelkancer utvecklas ur sköldkörtelceller. Den uppför sig relativt godartat och växer långsamt. Spridningen sker via lymfbanorna, och lymfkörtelmetastaser på halsen är ofta ett tidigt fynd.
Papillär sköldkörtelkancer hittas ibland i dold mikroskopisk form i samband med kirurgiska sköldkörtelåtgärder av andra orsaker.
Prognosen är god, över 97 % av patienterna lever tio år efter att man konstaterat sjukdomen. Metastaser i lymfkörtlarna på halsen brukar inte heller försämra prognosen åtminstone hos unga patienter. En möjligast fullständig kirurgisk avlägsning av sköldkörteln minskar risken för återkomst av sjukdomen hos alla patienter.
PAPILLÄR OCH FOLLIKULÄR KANCER
Operation
Vid operationen strävar man till att avlägsna sköldkörteln så fullständigt som möjligt. Samtidigt avlägsnas också sjuka lymfkörtlar. Om det är fråga om dold papillär kancer, alltså en några millimeter stor knöl, som man hittar tillfälligt vid en operation av en godartad sköldkörtelsjukdom, är det tillräckligt som åtgärd att avlägsna knölen och den omgivande sköldkörtelloben.
Radiojodbehandling
Hos patienter, som har papillär och follikulär cancer försöker man efter operationen utplåna den sköldkörtelvävnad, som finns kvar, med radiojodbehandling. Radiojod minskar risken för att sjukdomen återkommer och underlättar den senare uppföljningen av sjukdomen.
Efter operationen är patienten utan tyroxin. Efter 4-5 veckor göres en isotopkartläggning av hela kroppen med radioaktivt jod. Om man konstaterar jodupptag vid kartläggningen, får patienten en radiojodbehandling med dos 60-100 mCi. Resultatet av behandlingen granskas om ca 3 månader med en ny isotopundersökning. Om man här ser ett upptag, upprepas radiojodbehandlingen med 6-12 månaders mellanrum tills upptaget försvinner. Den sammanlagda maximaldosen är ca 1000 mCi.
Tyroxinbehandling
Efter radiojodbehandlingen ges åt patienten sköldkörtelhormon, tyroxin. Man ersätter först och främst det sköldkörtelhormon, som fattas i kroppen efter det att sköldkörteln blivit avlägsnad, men därutöver strävar man vid vården av sköldkörtelkancer till att släcka hypofysens utsöndring av tyreotropin ( =tyreoidea stimulerande hormon eller TSH). TSH stimulerar tillväxt av sköldkörtelvävnad och således även sköldkörtelkancervävnad. En hög dos tyroxin hindrar TSH-utsöndringen. Därför ges vid vård av sköldkörtelkancer en högre dos tyroxin, än vad som behövs för att korrigera enbart underfunktion i sköldkörteln.
Dosen tyroxin är härvid ofta 150-250 mikrogram/dygn. Hos patienter med hjärtsjukdom använder man lägre doser. Lägre dos är ofta befogad, om patienten får överfunktionssymptom som hjärtklappningar eller riklig svettning.
Uppföljning av papillär och follikulär kancer
Efter vårdåtgärderna sker uppföljningen av sjukdomen till en början med 3-6 månaders mellanrum under det första året. Därefter sker uppföljes patienten årligen på centralsjukhusets poliklinik. Senare förflyttas uppföljningen beroende på fallet till hälsocentral 5-8 år efter att sjukdomen konstaterats.
Den centrala uppföljningsmetoden är nogrann palpation av halsen.
Vid uppföljningen av patienten används också laboratorieundersökningar. Man undersöker sköldkörtelns funktion (S-T4v, S-TSH) och sköldkörtelkancerns markörämne (serumets tyreoglobulin, STygl). Vid god vårdbalans är S-T4v vid övre gränsen av normalvärdesområdet, S-TSH är under 0,1 mU/l och S-Tygl halten är låg, under mätningskänsligheten.
Ultraljudundersökning av halsen är också en nyttig uppföljningsmetod.
Lungröntgen tasst ofta vid uppföljningen, särskilt om S-Tygl är förhöjt.
Om S-Tygl värdet stiger, krävs oftast tilläggsundersökningar, bl.a. avbrott i tyroxinbehandlingen, nya radiojodundersökningar och andra bildtagningsundersökningar.
Uppföljning av dold papillär sköldkörtelkancer
Årlig palpation av halsen räcker ofta som uppföljningsmetod.
