ett laddat ord.. men jag hade nog glömt hur ont det gör när den kommer krypandes i panik.. det tar stopp.. det går varken att andas ut eller in.. som jag önskar att den gamla tiden var lagd bakom mig.. men det ligger kvar.. det finns där.. när allt trycker på inifrån, o det blir bråk o tjafs... vem kan inte hantera det liksom, jag kan säga vad jag tycker... så tog orden slut, lika så tårarna.. o känslorna.. på nått konstigt sätt en snabb paus från allt sammans, även om den gör ont som satan.. stilla.. utan ljud.. men ont.. sen tar du det första andetaget och du är tillbaka i verkligheten.. men... du andas livet åter. åter i verkligheten. till livet i vilket du själv bestämmer riktning.. i mitt fall.. framåt, uppåt. jag ska.