idag är en tung dag
Kategori: Dagbok
ville inte gå upp ur sängen.. gjorde det inte heller.. såg på telefonen att sjukhuset ringde i tre omgångar... jag ignorerade, vände mmig om o drog täcker över huvudet...
när jag nu väntat så länge på att påbörja behandling av den här jävla cancern, o varit frustrerad och ledsen över att väntan varit så pass lång och tärande.. så knöt det sig i magen idag.. tänk om.. tänk om det faktiskt har spridit sig.. tänk om det inte kommer att gå så bra som jag har tänkt mig.. tänk om... nej.. det går inte att sätta ord på vad knuten i magen säger mig.. jag har gråtit i mängder idag.. i omgångar.. i liknelse nästan som när man blir gör slut med sin käresta.. eller en anhörig går förlorad.. kaskadgråt med smärta.. jag tror jag är lite rädd ändå.. jag är inte sådär stark som jag utgett mig för att vara.. o det som smärtar mig mest är tron om att jag fått de i min närhet att tro just detta.. behöver kramar.. snälla ögon som lider med mig.. som stöttar.. som empatiserar..
pratat med kirurgsköterskan idag iaf.. jag var ju tvungen att ringa tillbaka.. kl 10 byter jag om till de snygga kläderna på avdelning o hoppas ner i min ocharmiga säng.. 6 dagar kvar. hon berättade även att kuratorn försökt jaga mig. på ett telesvar hade hon lämnat ett av flera meddelanden, sägandes att hon finns där för mig, att hon vill hjälpa mig men att jag itne går att få tag på.. om jag fortfarande vill ha hjälp, ring tillbaka. o det gjorde jag faktiskt då, med rädsla för att bli bortglömd.. saker jag stått på mig om att få hjälp med senaste tiden, ignorerar jag nu när det verkligen e dags.. ja e så dum.
känner mig så osocial o halvgråtig så jag har bestämt mig för att inte följa med på 50årsfest.. jag hoppas att det finns någon förståelse.. annars skiter jag i det rent ut sagt, tyck vad ni vill om mig!! det går bara inte!
när jag nu väntat så länge på att påbörja behandling av den här jävla cancern, o varit frustrerad och ledsen över att väntan varit så pass lång och tärande.. så knöt det sig i magen idag.. tänk om.. tänk om det faktiskt har spridit sig.. tänk om det inte kommer att gå så bra som jag har tänkt mig.. tänk om... nej.. det går inte att sätta ord på vad knuten i magen säger mig.. jag har gråtit i mängder idag.. i omgångar.. i liknelse nästan som när man blir gör slut med sin käresta.. eller en anhörig går förlorad.. kaskadgråt med smärta.. jag tror jag är lite rädd ändå.. jag är inte sådär stark som jag utgett mig för att vara.. o det som smärtar mig mest är tron om att jag fått de i min närhet att tro just detta.. behöver kramar.. snälla ögon som lider med mig.. som stöttar.. som empatiserar..
pratat med kirurgsköterskan idag iaf.. jag var ju tvungen att ringa tillbaka.. kl 10 byter jag om till de snygga kläderna på avdelning o hoppas ner i min ocharmiga säng.. 6 dagar kvar. hon berättade även att kuratorn försökt jaga mig. på ett telesvar hade hon lämnat ett av flera meddelanden, sägandes att hon finns där för mig, att hon vill hjälpa mig men att jag itne går att få tag på.. om jag fortfarande vill ha hjälp, ring tillbaka. o det gjorde jag faktiskt då, med rädsla för att bli bortglömd.. saker jag stått på mig om att få hjälp med senaste tiden, ignorerar jag nu när det verkligen e dags.. ja e så dum.
känner mig så osocial o halvgråtig så jag har bestämt mig för att inte följa med på 50årsfest.. jag hoppas att det finns någon förståelse.. annars skiter jag i det rent ut sagt, tyck vad ni vill om mig!! det går bara inte!
